Lennart Persson om Carl-Johan:

Jag har sagt det förut, och säger det gärna igen:

Carl-Johan Vallgren har så mycket talang att man får lust att slå honom på truten.

Det är inte bara det att han skriver kritikerhyllade succéromaner som ”Den vidunderliga kärlekens historia” och den nya förfalskarhistorien, den in i varje rapp ordslinga fascinerande ”Kunzelmann & Kunzelmann” och dessutom får Augustpriser och (förhoppningsvis) rikedom för att han gör det. Han har till råga på allt mage att spela in skivor som bara blir bättre och bättre och bättre.

Man undrar så klart varför han inte kan hålla sig ifrån musiken. Och inser snabbt att det är utmaningen i att berätta de där historierna på bästa sätt, mest effektivt. Ibland måste vissa av dem bara bäras fram med snäsig sångröst, pådriven av trummor och bas, attityd och fysisk inlevelse, elektricitet och blinkande lampor.

Han förtjänar att ledigt och obesvärat, kaxigt och självklart, placeras högt upp i hierarkin av svenska singer/songwriters. Man undviker nogsamt att kalla honom ”trubadur” eller ”vissångare”, för det vore en förolämpning mot såväl honom själv som musiken han gör. Hans musik knyter snarare an till den modernare variant vi har hört från storheter som Leonard Cohen, Paul Simon, Dylan eller Nick Cave. Den lutar sig lagom nonchalant mot den amerikanska kultur vi ibland hatar, men oftast välförtjänt älskar. Han har förstått Hank Williams, ensamhetens mest briljante krönikör. Steelgitarren kvider väldigt snyggt bakom hans röst.

Men musiken han gör berättar om hans eget liv, om Europa, om Sverige och om vårt lands överrumplande paradoxer och känslomässiga fallgropar. Och han tycks ständigt ha nya historier att berätta. Historier han måste berätta.

Detta har lagt grunden för en gnistrande grann låtkatalog som berättar mer än vad vi kanske vill veta om vårt land, byggd med en vinnande, nästan överrumplande blandning av äkta sentimentalitet, vass cynism, samhällelig röntgenblick och översvallande, oemotståndlig romantik. Och melodier som nästan sjunger sig själva, som gör en glad även när historierna är sorgsna. ”I provinsen” och ”Livet” är album som ger oss all anledning att välja in honom i Pluras, Lundells och LeMarcs klubb.

//Lennart Persson