release: 2003
Bolag: Bonnier Music

2000 mil, 400 nätter

Låten är skriven i Berlin någon gång på vintern 2001. Det var svinkallt, det snöade; min lägenhet – en sunkig etta på Wrangelstrasse i Kreuzberg SO 36 – värmdes med ett enda gammalt el-element. Jag hade en period när jag läste mycket poesi, för tillfället var det Karin Bellman och Staffan Söderblom, två fantastiskt fina poeter ur varsin generation. Skamlöst lade jag in några textrader från dem i texten (naturligtvis frågade jag sedan om lov, innan skivan skulle spelas in, och fick klartecken). Det märkliga är att jag inte längre vet vilka som är mina ord, och vilka som är Karins och Staffans (det rör sig om sammanlagt fyra eller fem rader), och jag hittar dem inte fast jag letar i deras diktsamlingar.
Jag gillar de mäktiga dubblerade marschvirvlarna i kompet, de påminner lite om påsk-procesionsmusik från Andalusien (människor utspökade i Ku-klux-klan liknande dräkter följer marterade jesusstatyer längs ett tänkt Golgata, längst bak går trumslagarna, ofta sackar musiken, det är otroligt suggestivt). Ändå är det en låt som funkar precis lika bra att göra med en ensam gitarr som med en stor rock-orkester.

Text

Kvällen knäpper sina händer
Och högt över staden, faller snön
Det är långt, långt bortom december
Och den stora orgeln, spelar oss till sömns
Var är du? Jag kan inte se dig
Jag kan inte höra dig, är den här rösten min
Är det jag som viskar, på den här sidan mörkret
existerar ingenting
På 2000 mil, 2000 mil,
och 400 nätter

Här är det stilla, inga meddelanden når fram
Dagarna är sena, alla ursäkter försvann
Motivet är gammalt, men pusslet är nytt
Nyckeln är densamma, fast skiffret är bytt
Och snön faller, vit som dina knotor
Vit som dina ben, vit som din hud
Kall som dina läppar, kall som dina händer
Och lika tomt, som ditt sista bud,
På 2000 mil, 2000 mil,
och 400 nätter

Men en dag ska jag kunna se dig, ur en främlings perspektiv
Utan att få en nära döden upplevelse, om du går förbi
Och jag får inte glömma, att jag ska minnas
Att jag måste glömma, att ständigt minnas dig
Om något prasslar i rummet, men ingen är där
Bara bruset i mitt huvud, en lätt förtätning av atmosfären
Och allt är vitt nu, täckt av snö
som en marmorgrav, som ett mörkertal
Och snön faller, kall som dina ögon
Kall som dina nerver, kall för dina synders skull
Kall som dina tårar, våra sista nätter
Våra sista timmar, strax innan vi föll
I 2000 mil, 2000 mil,
och 400 nätter

Till Toppen på sidan