Kärlek & andra katastrofer

Text

Jag är på gränsen till ett sammanbrott
det är flera dagar sedan jag åt
det var ett löskokt ägg, här vid hennes vägg,
där jag ligger med ett stetoskop

och lyssnar till hur hon dammsuger
och diskar och spelar grammofon,
skrattar och drömmer, visslar och sjunger
och talar i telefon

Allt började i Onsdags
i trappan när hon stannade till
hon ville säga hej och presentera sig
hon var den nya grannen intill

Sedan dess råder kaos här
jag har fått nervösa besvär
har inte sovit en blund sen denna avgörande stund
Nu har det hänt mig: jag tror jag är kär

Hon är inte sån, inte som dom andra,
hon är inte sån, inte som dom,
hon är inte som, inte som de andra..
kvinnorna jag haft

Jag tror att hon är hjärnkirurg
iallafall nåt slags geni
Hon läser Beckett och Joyce och Gogol och Tolstoj
och hon älskar klassisk musik

Hennes väggar är täckta med tavlor
hon talar nio främmande språk
hon spelar schack, hon har stil, hon skriver poesi
kort sagt: vi är på samma nivå

Så jag har ringt och sagt upp mig från jobbet
för att skugga henne vart hon än går
på kvällen, på dagen, på bussen, på stan
och senast igår…

köpte jag en kikare, och stod gömd vid hennes fönster
och såg på
när hon klädde av sig och löste upp sitt hår
och gick till sängs med ett filosofiskt standardverk
i fyra delar…på franska
och herregud vad hon var vacker, jag kunde inte se mig mätt,
hennes intellektuella bröst var det vackraste jag sett,
och jag har skaffat en dyrk och i natt skall jag
bryta mig in och stjäla hennes dikter
och smutsiga trosor, och lämna några rosor
och kanske ett kärleksbrev

För hon är inte sån, inte som dom andra,
hon är inte sån, inte som dom,
hon är inte som, inte som de andra
kvinnorna jag haft…