Livet

Du är aldrig ensam

Den här låten spelades in redan till ”I provinsen”, 2004, men blev då väldigt tafflig, hamnade i fel tonart, i fel tempo, med fel arrangemang, blev arenarockig på helt fel vis, och lät som något som U2 hånskrattande hade ratat redan innan demostadiet. Ändå kunde jag inte släppa den, det finns något psalm- eller hymnaktigt i låten som jag ville göra rättvisa, och tillslut blev det i den här folkrockiga dräkten. Fortfarande ingen stor låt, men den har funnit sitt sammanhang och bidrar med en känsla av försoning och tro på att det kanske finns något större därute, som kastar ett nytt ljus över de andra låtarna på ”Livet”.