Nattbok

Text

Tjena mannen, det var länge sen vi sågs, vi drack kaffe på Ritorno, jag minns det som igår — du var där med din dotter, hon var så söt där hon sprang
runt bland borden med sin leksaksvagn — som du ser har jag förändrats, men vem har inte det, jag har förbrukat åtta liv sen år tjugohundratre
jag har fyllt mina fickor till brädden med mörker

Han sa: jag tror det finns någon därute som liksom vakar över mig

Jag stod där undrade vad som hade hänt, det var skuggan av en människa jag en gång hade känt — han hade tappat flera tänder, förlorat all glans
hans blick var sökande, men fäste ingenstans — han sa: jag har förlorat all riktning i mitt liv, är det okej om vi slår följe en bit
nu när gatlyktorna tänder sitt mörker

Han hade varit hemlös några år, det gick an på sommarn, sa han, men vintern var svår — hans fru hade träffat en lyckligare man, hon tog grabben med sig när hon försvann — sen återstod bara att sjunka djupare ner, och förbruka varje chans tills inget återstod mer, än att fylla sina vener till bredden med mörk

Jag skämdes över den jag var, och allt sorgligt som händer människorna, i den här kalla kalla stan — men han sa: jag tror det finns nån därute som liksom vakar över på mig

Vi följdes åt en timma medan mörkret föll, och han försvann ur sikte någonstans vid Skanstull —jag tänkte på den stora ensamheten
och alla människosjälar som irrar runt utan hem — jag mindes vad han sagt där i Götgatans brus, att mörker är bara frånvaro av ljus
en låga av längtan lyste upp hans nätter